Under år 2012 har jag lärt mig mycket, inte minst har jag lärt mig vem jag är.

 

Jag har bokstavlig talat näst intill gått igenom helvetet. Jag hade tappat bort allt jag visste om mig själv och jag sket fullständigt i allt. Jag var inte i skolan och jag var inte hemma, jag var inte ens på mina dansträningar.

Jag pratade nästan inte med någon alls, bara ett fåtal personer, utan jag var bara ute och gick. Varje dag tog jag samma promenadsträcka och varje dag satt jag på samma gunga och försökte komma på vad jag skulle göra av mitt liv, vem jag var, varför jag gjorde som jag gjorde.

Varför jag mådde som jag mådde är inget jag orkar dela med mig av, för jag har knappt koll själv. Det var så mycket som hände på så kort tid och det blev bara för mycket. Jag kolapsade.

 

Idag när jag tänker tillbaka på den tiden, på dom månaderna, så tänker jag på den tiden med beslutsamhet. Jag ska inte må sådär igen, aldrig någonsin.

Jag var ute och gick i jeansjacka och converse mitt i mars/april då det fortfarande var snö och kallt ute. Vissa dagar frös jag så mycket så jag tappade känseln i mina fötter, då satte jag mig i någon lägenhets trappuppgång och försökte värma mig tills jag efter ett tag bestämde mig för att röra mig hemmåt.

Men det är inte det värsta. Att jag gjorde som jag gjorde drabbade mina vänner, som fan. De blev oroliga för mig och när de väl fick mig att berätta vad som hade hänt stog de bara och tittade på mig. Den ena vännen satt uppe och pratade med mig om nätterna så jag kunde sova, en annan lät mig komma över mitt i natten när jag inte klarade av att vara hemma längre, en annan var ute och gick med mig om och om igen.

 

Många har sett mig gråta och undrat vad som hänt, men det är bara få som vet om vad det var med mig. Mina vänner räddade mitt liv, jag kan aldrig tacka dom tillräckligt för det. För även om jag aldrig har vart självmordsbenägen så sket jag som sagt fullständigt i allt.

Mina vänner fick mig att se vem jag egentligen är. Dom fick mig att må bättre igen.

Idag är jag en stark tjej som vet exakt vad jag vill. Jag har vart med om helvetet och jag vet hur det är där nu. Att tänka tillbaka på det och veta att jag faktiskt på något sätt tog mig igenom det får mig att känna mig stark, nu vet jag att jag kan klara av vad som helst.

 

 

 

2012 var ett konstigt år. Jag förlorade mycket men jag har ändå fått så mycket mer.

Jag har fått tillbaka kontakten med gamla vänner och jag har lärt känna nya vänner.

Jag har fått tillbaka engagemanget i skolan.

Jag har fått en relation med mina föräldrar som är starkare än vad den någonsin har vart förut.

 

Inte minst har jag lärt mig att hur stark man än tror att man är så behöver man sina vänner mycket mer än vad man tror. Jag behöver iaf mina vänner.

 

2012 var konstigt, men det slutade ändå bra, det var då mitt liv startade på riktigt, men 2013 ska bli bättre.

Målen är uppsatta och verktygen finns. Nu är det bara för mig att kämpa för det jag vill.

 

För övrigt önskar jag er alla ett gott nytt år!

Jag tänkte skriva lite om en av de finaste personerna jag känner. Min ängel, min bästa vän Amanda Göransson.

 

Först när jag såg Amanda i 7an trodde jag verkligen inte att vi skulle bli så nära vänner som vi är idag. Faktum är att det bara tog några sekunder sen hatade jag henne. Vi gick i samma franskagrupp och i mina ögon var hon den där jobbiga bitchiga tjejen som tror att hon kan allt osv osv. Vi kom inte alls överens även fast vi knapt sa ett ord till varandra.

 

Högstadietiden gick och tack vare våra gemensamma vänner blev vi tillslut i början av 9an "tvungna" att umgås med varandra.

 

Nu har vi känt varandra i ungefär tre år kanske och jag kan på fullaste allvar säga att jag verkligen inte vet vad jag skulle göra utan den här människan. Hon är den som lyser upp mina dagar och får mig att se det ljusa i livet när allt rasar ihop. Hon är den som gör allt för att få en att må bra och hon är vid min sida oavsett vad. Även när jag har svikit henne. Hon är hoppet i mitt liv. Utan henne är jag ingen.

Oavsett vad som händer i livet och i framtiden ska jag alltid finnas vid hennes sida. Vi är varandras TOTALA motsatser, men ändå tar vi oss igenom allt tillsammans. Jag älsar dig min underbara vän.

 

 

En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem

Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser

Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
Jag minns allt, som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
Att det är långt hem

Och snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen sätter du själv dina gränser

Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår

Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov

Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö

Inte jag som filmat den här liveverisionen men tycker inte det spelar ngn större roll om vem som filmat. 

 

Det jag vill ha kan inte köpas
Inte stjälas, få till låns
Det jag vill ha kan inte ägas
Det är så mycket större än så
Jag kastar pappersplan från höghus
Mot en gnista gömd i snön
Jag måste tro att det kan hända
Jag måste drömma min egen dröm
För du och jag ska aldrig dö
Nej du och jag ska aldrig dö

Jag tror vet vad allt går ut på
Jag tror jag äntligen förstår
Att det finns ingen magisk genväg
Ingen rök och inga spår
Och finns ingen enkel lösning
Inget svart och vitt, bara grått.
Man får ta det man blivit given
Och säga "jag älskar det jag fått"
Du och jag ska aldrig dö
Nej du och jag ska aldrig dö

Det vi har ska aldrig dö
Nej, det vi har ska aldrig dö
Det vi har ska aldrig dö

Jag tänkte visa er en kort verision av helt fantastisk film och jag ber er som väljer att titta på den att verkligen sätta er in i den och försöker förstå vad det är de menar i filmen.

 

Jag kan erkänna att vissa delar i filmen är lite överdrivna och att allt kan verka lite hokus pokus, men jag har under en tid försökt tänka på det settet som de pratar om i filmen och hur konstigt det än låter så stämmer allt in!

Det du tänker och det du ser framför dig kommer bli verkligt.

 

Det är DU som skapar ditt eget universum.

 

 

Min storasyster visade den här filmen för mig för någon månad sen och efteråt berättade hon om att för 5 år sen gjorde hon en lista på 5 saker hon ville uppnå inom 5 år.

Det var:

1. Ha en chefsposition på jobbet
2. Tjäna en viss summa pengar i månaden
3. Ha en egen bil
4. Resa till ett speciellt land
5. Sen kommer jag inte ihåg den 5e

 

 

 

Kom nyligen hem från dansskolan efter att ha jobbat som assistent för sista gången den här terminen. De små ballerinorna där är de sötaste som finns, de är alltid så glada och de älskar verkligen att dansa. 

Ger man dem en tillrättning ena veckan kommer de till en veckan efter det och säger att de har tränat på det!

Idag kom en liten tjej till mig med en julklapp, en annan ville sitta i mitt knä när vi satt i en cirkel och sjöng jullåtar och en tredje sa att hon ville att jag skulle fortsätta jobba nästa termin.

Hur kan man säga nej till det?

Ni söta ungar gör mina lördagar underbara!

 

 

Förhoppningsvis jobbar jag kvar i den gruppen nästa termin. För de där små änglarna får mig att minnas varför jag dansar. 

För de där små änglar är fyllda med glädje, drömmar och viljan till att bli bättre. De där små änlarna ser på en med beundran och de ser det viktiga hos en dansare. Glädjen.

De bryr sig inte om tekniken för i deras värld spelar det ingen roll om benen inte är helt utåtvridna så länge dansglädjen finns hos dansaren de kollar på, vilket jag ibland kan glömma bort. Men när jag ser dem dansa med deras hjärtan vill jag bara göra likadant, jag vill visa dem att de kan bli precis så duktiga dansare som de vill vara.

Idag på hiphoplektionen bad våran tränare oss att fundera på frågan "Varför dansar du?" vilket jag tycker är en rätt intressant fråga.

När jag först tänkte på det visste jag inte alls vad jag skulle svara. Nu däremot när jag har funderat mer på det har jag kommit fram till att jag annars inte skulle veta vad jag skulle göra. Jag dansar när jag är glad, jag dansar när jag är ledsen, jag dansar när jag är arg. Jag dansar helt enkelt hela tiden och de få gånger jag inte dansar tränar jag styrka, kollar på dans eller helt enkelt bara sitter ner och tänker på vad jag vill med dansen. Jag drömmer mig liksom bort till där jag vill vara om 5 år.

 

Vad skulle jag göra om dansen helt plötsligt skulle försvinna från mitt liv?

"Jag skulle hällre dö" som Viktoria svarade en gång när våran tränare i Modern dans frågade henne vad hon skulle göra om hon fick en skada som gjorde att hon inte kunde dansa längre.

 

Jag dansar helt enkelt för att det är det bästa jag vet. Känslan jag får på scenen är obeskrivlig och känslan efter en företällning när alla dansskolans elever är samlande på scenen tänker jag inte ens försöka beskriva.

Jag dansar för det är bara när jag dansar som jag känner mig hemma, det är bara när jag dansar som jag verkligen känner mig hel.

 

Jag kan helt ärligt inte tänka mig ett liv utan dansen, jag vill dansa i all evighet, plus lite till. Det är därför jag gör det här. Det är därför jag har skapat den här bloggen. Det är därför jag tränar styrka varje dag. Det är därför jag är stenhård med vad jag äter, även om jag för tillfället inte vill något annat än att gå och köpa en chokladkaka just nu!

Eller jo, det finns en sak jag vill hällre. Jag vill nå min dröm om att bli dansare och jämfört med det, jag vet inte, den där chokladkakan blev plötsligt inte lika viktig längre.

Det finns mång olika saker som motiverar mig och som får mig att vilja kämpa med dansen. Min familj, mina vänner, idoler, mina tränare.. De och många mer kommer jag berätta om någon gång, men jag tänkte börja med att berätta en av de största motivationskällorna jag har.

 

Jag tänkte börja med att berätta om en liten historia från 2004 då jag hade min första dansuppvisning. När jag dansat klart det jag ska dansa sitter jag i publiken med min pappa och kollar på resten av föreställningen när tre tjejer ska framföra ett dansnummer. En var klädd i rött, en i grönt och en i blått.

   Jag ska berätta en mer utförlig verision av den här historien någon annan gång, men kort sagt så har tjejen i blått vart min idol ända sen dess. Jag har alltid älskat hennes utstrålning på scenen och en av mina drömmar är att någon en dag ska se på mig så som jag alltid har sett på henne.

 

År 2010 dansade jag för första gången som assistent för en barnbalettgrupp. Innan vi ska in på scenen samlar jag ihop alla för att peppa upp dem och de tittar beundrande på mina kläder, frågar om jag kan stå på tåspettsskorna, frågar vad det är för glitter jag har på ögonen, berömmer mina kläder igen.. Sötare ungar får man leta efter!

   När vi sen har dansat klart skyndade jag mig till omklädningsrummet för att byta om, jag hade mina kläder rätt nära dörren och när jag står och försöker hitta mina kläder i allt kaos går en av "mina" elever förbi dörren med sin mamma och säger "Hon Johanna är jätteduktig på att dansa!". När jag hörde det släppte jag ALLT, vrider huvudet mot dörren och ser henne gå där med sin mamma med huvudet vänt bakot mot mig. 

 

Jag glömde bort att jag har bråttom och jag glömde bort att jag var tvungen att hitta mina kläder och lägga alla andra kläder i ordning. I ungefär 30 sekunder stog jag blik stilla och tittade efter den lilla tjejen och hörde hennes ord eka i mitt huvud om och om igen. Nästa gång jag såg tjejen gick jag fram till henne och ga henne en bamsekram och berättade för henne hur duktig hon är.

 

 

Det är just såna där små saker som får mig att vilja kämpa vidare. För såna meningar får jag höra oftare och oftare av elever som är allt mellan 7 och 14 år eller av unga elevers föräldrar när jag sitter och pratar med dom på dansskolan om jag är där tidigt.

Om någon av er läser det här så ta åt er! För det är ni som får mig att känna mig duktig när jag känner att allt är hopplöst!

 

 

Det här är just nu en av mina favoritlåtar, speciellt när man tittar på musikvideon.

För vi alla har något som gör vårt liv svårt som ibland kan få oss att känna att det inte är någon idé att försöka kämpa vidare och bli den vi verkligen vill vara. Det är just DÅ i de ögonblicken som man verkligen inte får ge upp.

 

Jag gjorde det. Jag blev nekad min dröm om att gå på Kungliga Balettskolan i Stockholm och jag blev då förstörd och skulle sluta dansa.

Tack vare mina föräldrar slutade jag inte dansa helt men jag gick från 5lektioner i veckan till 2 lektioner i veckan på en termin. Jag valde att gå Naturlinjen på gymnasiet vilket gjorde att jag hade mycket plugg och var tvungen att hoppa över någon danslektion någon gång ibland.

De valen ångrar jag VARJE DAG nu. Om jag hade fått leva om det här året hade jag inte dansat mindre. Jag hade valt Estetlinjen på en gång och jag hade tagit ännu mer danslektioner på fritiden.

Tyvärr så kan jag inte leva om det här året som har gått men jag kan göra allt jag kan nu för att komma ikapp det jag har missat.

 

Därför lämnade jag allt bakom mig, min gamla klass, min gamla skola.

Jag har ändrat om min vardag totalt för att jag vet att om jag gör det här och om jag sköter det rätt så kommer jag att lyckas.

I det här kategorin "motivation" kommar jag lägga upp bilder, musik, citat m.m. som får mig att kämpa på även när allt går fel eller som bara få mig att bli 10x mer taggad till en danslektion.