Bye bye 2012
Under år 2012 har jag lärt mig mycket, inte minst har jag lärt mig vem jag är.
Jag har bokstavlig talat näst intill gått igenom helvetet. Jag hade tappat bort allt jag visste om mig själv och jag sket fullständigt i allt. Jag var inte i skolan och jag var inte hemma, jag var inte ens på mina dansträningar.
Jag pratade nästan inte med någon alls, bara ett fåtal personer, utan jag var bara ute och gick. Varje dag tog jag samma promenadsträcka och varje dag satt jag på samma gunga och försökte komma på vad jag skulle göra av mitt liv, vem jag var, varför jag gjorde som jag gjorde.
Varför jag mådde som jag mådde är inget jag orkar dela med mig av, för jag har knappt koll själv. Det var så mycket som hände på så kort tid och det blev bara för mycket. Jag kolapsade.
Idag när jag tänker tillbaka på den tiden, på dom månaderna, så tänker jag på den tiden med beslutsamhet. Jag ska inte må sådär igen, aldrig någonsin.
Jag var ute och gick i jeansjacka och converse mitt i mars/april då det fortfarande var snö och kallt ute. Vissa dagar frös jag så mycket så jag tappade känseln i mina fötter, då satte jag mig i någon lägenhets trappuppgång och försökte värma mig tills jag efter ett tag bestämde mig för att röra mig hemmåt.
Men det är inte det värsta. Att jag gjorde som jag gjorde drabbade mina vänner, som fan. De blev oroliga för mig och när de väl fick mig att berätta vad som hade hänt stog de bara och tittade på mig. Den ena vännen satt uppe och pratade med mig om nätterna så jag kunde sova, en annan lät mig komma över mitt i natten när jag inte klarade av att vara hemma längre, en annan var ute och gick med mig om och om igen.
Många har sett mig gråta och undrat vad som hänt, men det är bara få som vet om vad det var med mig. Mina vänner räddade mitt liv, jag kan aldrig tacka dom tillräckligt för det. För även om jag aldrig har vart självmordsbenägen så sket jag som sagt fullständigt i allt.
Mina vänner fick mig att se vem jag egentligen är. Dom fick mig att må bättre igen.
Idag är jag en stark tjej som vet exakt vad jag vill. Jag har vart med om helvetet och jag vet hur det är där nu. Att tänka tillbaka på det och veta att jag faktiskt på något sätt tog mig igenom det får mig att känna mig stark, nu vet jag att jag kan klara av vad som helst.
2012 var ett konstigt år. Jag förlorade mycket men jag har ändå fått så mycket mer.
Jag har fått tillbaka kontakten med gamla vänner och jag har lärt känna nya vänner.
Jag har fått tillbaka engagemanget i skolan.
Jag har fått en relation med mina föräldrar som är starkare än vad den någonsin har vart förut.
Inte minst har jag lärt mig att hur stark man än tror att man är så behöver man sina vänner mycket mer än vad man tror. Jag behöver iaf mina vänner.
2012 var konstigt, men det slutade ändå bra, det var då mitt liv startade på riktigt, men 2013 ska bli bättre.
Målen är uppsatta och verktygen finns. Nu är det bara för mig att kämpa för det jag vill.
För övrigt önskar jag er alla ett gott nytt år!
Kommentarer
» Maalmaal
Tunga men fina och rörande ord min vän! Jag gillar våran sommar <3
Svar:
ssomewhereinneverland.blogg.se
Trackback
