If you ever feel like giving up...
...just remember there's a little girl watching who wants to be just like you. Don't disappoint her!
Det finns mång olika saker som motiverar mig och som får mig att vilja kämpa med dansen. Min familj, mina vänner, idoler, mina tränare.. De och många mer kommer jag berätta om någon gång, men jag tänkte börja med att berätta en av de största motivationskällorna jag har.
Jag tänkte börja med att berätta om en liten historia från 2004 då jag hade min första dansuppvisning. När jag dansat klart det jag ska dansa sitter jag i publiken med min pappa och kollar på resten av föreställningen när tre tjejer ska framföra ett dansnummer. En var klädd i rött, en i grönt och en i blått.
Jag ska berätta en mer utförlig verision av den här historien någon annan gång, men kort sagt så har tjejen i blått vart min idol ända sen dess. Jag har alltid älskat hennes utstrålning på scenen och en av mina drömmar är att någon en dag ska se på mig så som jag alltid har sett på henne.
År 2010 dansade jag för första gången som assistent för en barnbalettgrupp. Innan vi ska in på scenen samlar jag ihop alla för att peppa upp dem och de tittar beundrande på mina kläder, frågar om jag kan stå på tåspettsskorna, frågar vad det är för glitter jag har på ögonen, berömmer mina kläder igen.. Sötare ungar får man leta efter!
När vi sen har dansat klart skyndade jag mig till omklädningsrummet för att byta om, jag hade mina kläder rätt nära dörren och när jag står och försöker hitta mina kläder i allt kaos går en av "mina" elever förbi dörren med sin mamma och säger "Hon Johanna är jätteduktig på att dansa!". När jag hörde det släppte jag ALLT, vrider huvudet mot dörren och ser henne gå där med sin mamma med huvudet vänt bakot mot mig.
Jag glömde bort att jag har bråttom och jag glömde bort att jag var tvungen att hitta mina kläder och lägga alla andra kläder i ordning. I ungefär 30 sekunder stog jag blik stilla och tittade efter den lilla tjejen och hörde hennes ord eka i mitt huvud om och om igen. Nästa gång jag såg tjejen gick jag fram till henne och ga henne en bamsekram och berättade för henne hur duktig hon är.
Det är just såna där små saker som får mig att vilja kämpa vidare. För såna meningar får jag höra oftare och oftare av elever som är allt mellan 7 och 14 år eller av unga elevers föräldrar när jag sitter och pratar med dom på dansskolan om jag är där tidigt.
Om någon av er läser det här så ta åt er! För det är ni som får mig att känna mig duktig när jag känner att allt är hopplöst!
KommentarerTrackback
